Noterat – Januari 2007

Redan för 22 år sen skrev Robert Andersson en artikel om fenomenet i NAFS(k)uriren, organ för Nationella Ankistförbundet i Sverige (kvack). Trots sin ålder känns artikeln i dag mer aktuell än någonsin. Eftersom tidningsnumret är slutsålt sen länge har det inte varit helt lätt för intresserade att få läsa den. Därför är det med en viss stolthet som Disneyania nu, med författarens medgivande, kan göra artikeln tillgänglig för en bredare publik.

Här kommer den alltså - direkt ur NAFS(k)uriren nr 13, 1985:

INGA OMDUBBNINGAR, TACK!

Som en omväxling mot all Barksism i NK skulle jag vilja ge mina synpunkter på omdubbningarna av de svenska ljudbanden, som har gjorts under senare tid av en del Disneyfilmer. Nu tycker säkerligen många av Er att man ska behålla de amerikanska ljudbanden även i Sverige. Kanske det, men jag tycker faktiskt att många av de svenska originaldubbningarna är riktigt bra. Det som emellertid gjort mig djupt besviken, är att en del filmer har dubbats om. Det senaste exemplet på dessa grymma ingrepp är ”Snövit och de sju dvärgarna”, som hade nypremiär julen 1982. Vid denna nypremiär hade de ansvariga for Disneyfilmerna i Sverige beslutat att filmen skulle förses med nya svenska röster.

Den svenska originaldubbningen till Snövit gjordes i juli månad 1938 med den 14-åriga Tatiana Angelini. Walt Disney själv lär ha sagt i ett uttalande att Tatiana Angelini överträffade alla andra Snövit-röster han hade hört. Jag tror inte någon annan röst i Disneys filmer har blivit så känd för den svenska biopubliken som Tatiana Angelinis. En annan välbekant röst från detta ljudband är Hjördis Pettersson, som både gjorde Drottningens och den gamla gummans röst. Denna svenska Snövit-version, som har glatt flera generationer, har alltså saboterats genom utbytet mot en nyinspelad version. All den sprudlande vitalitet, som präglade den gamla dubbningen, är totalt försvunnen i nyinspelningen. Det biobesökaren nu får höra är ett tråkigt och ”modernt studioljud” och röster som inte alls överensstämmer med figurernas karaktär.

Följande berättar regissören Per-Axel Branner (han regisserade många av de svenska dubbningarna under 40-talet) i en intervju i Filmjournalen nr 41, 1938:
”När den [översättningen] var färdig, gällde det att skaffa lämpliga svenska röster. Vem som skulle göra Snövit var jag genast på det klara med. Jag ville inte ha någon alltför driven sångerska med lång scenskolning bakom sig. Det naiva draget hos figuren måste bibehållas och betonas. Ingen kunde vara lämpligare än lilla Tatjana Angelini, som förresten fyllde femton år en vecka före svenska premiären.”

Den nya Snövit-rösten blev 28-åriga Anna-Lotta Larsson, som inte alls kom i närheten av P-A Branners beskrivning eller det amerikanska originalet. Detsamma gäller för alla de andra rösterna i den nya versionen; de är gräsliga. Jag vill dock påpeka att det inte är skådespelarna i sig själv jag riktar kritiken mot, utan till de ansvariga för deras totala avsaknad av känsla och förståelse för det de fattar beslut om. Dessutom är det en salig blandning av inspelningar i den nya versionen. Det är en film från 1937 i en kombination av röster inspelade 1982 och med orkester och ljudeffekter inspelade 1937.

Beträffande den svenska översättningen 1938, berättar P-A Branner i samma intervju:
”Det första viktiga var att skaffa en god svensk översättning. Den engelska texten - till stor del förresten på blankvers - är mycket litterär och begagnar sig ihög grad av ålderdomliga och svårförstådda ord. Jag vände mig då till skalden och författaren Nils Bohman, beprövad översättare av engelsk lyrik. Han såg filmen, blev stormförtjust och satte genast igång med översättningen, som nog måste sägas vara en av de förnämligaste filmöversättningarna hittills i Sverige.”

Inte nog med att filmen nu har försetts med nya röster, utan Nils Bohmans fina översättning har också förstörts och förnyats. Filmen inklusive ljudbandet är en helhet, ett konstverk. Genom tillsättandet av nya röster och ny text, är konstverket inte helt och ursprungligt längre.

”Snövit och de sju dvärgarna” är bara det senaste exemplet på dessa dumma påhitt med omdubbningar. ”Törnrosa” blev omdubbad 1980 och ”Dumbo” 1972. Det intressanta beträffande den svenska originaldubbningen till ”Dumbo” 1946, är att den inspelningen skedde i USA av svenskamerikaner! Den första omdubbningen som har gjorts i Sverige, såvitt jag vet, var 1967 av ”Askungen”. Den omdubbningen är dock till sin fördel med Alice Babs som Askungen. Tatiana Angelini gjorde rösten 1950.

Om nu de ansvariga för Disneyfilmerna i Sverige har invändningar mot ljudkvalitén; att ljudet är lite knastrigt och rösterna en aning pipiga på de gamla ljudbanden, så vill jag bara säga att det är charmigt. Med den teknik som finns idag, kan man putsa upp ljudkvalitén av gamla inspelningar i viss mån. Som jämförelse kan jag nämna att en del grammofoninspelningar från 50-talet har överförts digitalt (vad det tekniskt innebär vågar jag inte ge mig på att förklara) och på så sätt fått betydligt bättre ljudkvalité. Med lite vilja hos de ansvariga skulle det kunna gå att bibehålla de gamla ljudbanden.

Gudskelov finns de svenska originalljudbanden bevarade och jag hoppas att så många Disney-fans och NAFS(k)-medlemmar som möjligt vill ställa upp och kämpa för bibehållandet av dessa och ta avstånd ifrån omdubbningar.

Copyright © 1985 Robert Andersson